wixan

När jag var liten så hade jag en stark övertygelse om vissa saker om vuxna. Så jag skrev ner några av dem som jag kommer på. Jag var bombsäker på att det var på detta viset. Så ju äldre jag har blivit desto mer har mina föreställningar rubbats. Min uppväxt var alltså fylld av små trauman.

• När man hade körkort hittade man överallt och man kunde köra bra. För annars hade man ju aldrig fått körkort? (Detta trodde jag tydligen fram tills för bara några år sedan har Sandra berättat, då jag ifrågasatt varför hon inte hittade dit vi skulle. Ja, det är väldigt pinsamt att erkänna men det kommer väl fram för eller senare ändå?)
• Att man pratar om ALLT i ett förhållande. Inga hemligheter what so ever! Alla känslor och händelser läggs upp på bordet till allmän beskådan. Som tur är, får jag väl säga, är det ju inte riktigt så.
• Att vuxna alltid vet bäst. Och har svar på allt. Därför fick jag en liten chock när jag gick på dagis och fröknarna inte var helt hundra på var det är dubbel s i ordet prinsessa. Därför har jag stenkoll på det nu.
• Att man inte tyckte om godis och chips lika mycket. Det är ju jämt vuxna som propagerar för lördagsgodis, men handen på hjärtat: Hur många följer egentligen detta?

 

Okänd söt bebis.

 

 

Jag stod länge vid fönstret och bävade att ge mig ut på min löprunda imorse. Ute var det bara blåst och regn. Jag avskyr att springa i motvind. Det känns som att man bara springer och springer samtidigt som en stor hand trycker tillbaka en. Så för att övertala mig själv idag så tänkte jag att jag fick springa hur sakta jag ville, till och med GÅ om det tog emot för mycket. Och det fungerade minsann! Ut kom jag, kallt, blåsigt och vått var det. Funderade på att vända om igen men ett gott försök fick jag i alla fall göra tänkte jag när jag nu var ombytt och allt.
Började lugnt de första kilometerna tyckte jag men hade en snitttid på strax under 5 min/km vilket ändå är hyfsat. Säkert bara för att jag tvingade mig själv att tänka på allt annat än vad jag höll på med. Konstigt nog höll flåset hela vägen, ibland orkar jag nästan ingenting men dagar som denna orkade jag nästan hur långt som helst. Trots stormvindar och regn. Men jag tog det betydligt lugnare resten av rundan och landade på 11,3 km till slut och det tyckte jag verkligen inte var illa pinkat. Är riktigt nöjd!

Trött och rejält svettig efter löprundan.

 

Jag vill börja med att berätta att jag är i princip totalt ointresserad av sport. Hade kunnat leva utan det hur lätt som helst. Har aldrig blivit långvarig inom föreningssporter när jag var yngre och det är väl därför jag fastnat för indviduell träning som styrketräning och löpning där jag endast tävlar mot mig själv. Till och med friidrott som jag har visst intresse av tycker jag är ganska långtråkigt att titta på.

Så det var ganska jobbigt när min väldigt skadeglada sambo för några dagar sedan slängde ur sig kommentaren:

"Du vet att det är ett riktigt sportår i år va? Först ishockey-VM, sedan fotbolls-EM och efter det är det OS!" Och på det ett rungande asgarv!

Inombords kände jag hur jag drog en djup suck! Det är ju inte som om de evenemangen bara håller på i någon vecka eller så. Oh nej, vi talar om sammanlagt månader! Och sedan har vi ju alla El Clasicos, ligor och andra enskilda fotbolls- och ishockeyderbys därtill. För att sedan landa i skidsportens arena; vintersäsongen.

Jag vet vad ni tänker nu.

Och ja! Jag får väl till viss del skylla på mig själv som gick och blev kär i en sporttokig fotbollsdomare. Men till mitt försvar så hade jag inte riktigt koll på hur mycket sport som faktiskt går på tv hela tiden. När man inte ser på det så går det ganska obemärkt förbi. Vadå, var det vinter-os i år? Var inte det för 2 år sedan? Typ.
Vet ni om att bara Viasat (som vi har) ligger inne på sex sportkanaler med allt från motorsport till fotboll? SEX! Och sedan tillkommer ju tv4 med två sportkanaler förutom själva fyran som nästintill är en sport- och spelkanal emellanåt.

Men jag ska vara en god flickvän och snällt se på matcherna och tävlingarna. För att sedan lugnt invänta konståkningstävlingarna under vintern som är det enda inom sport som jag är intresserad av och dessutom den enda sporten som min pojkvän tycker är dödstråkig. Japp, en god och tålmodig flickvän ska jag försöka att vara! ;)

Den här killen är dock väldigt rolig att titta på ibland.

 

Det finns en viss sanning i detta:



Kvinnor kan i princip sluta äta (eller åtminstone minska ordentligt på portionerna) och gå ner i vikt men i övrigt vara inaktiva för att anses vara "i form". Det är till och med den kroppen som många tjejer strävar efter. Tyvärr! (Bortsett från skinny-skinny tjejer). Medan en trådsmal kille inte direkt anses vara idealet. Nu kanske det inte är så himla lätt att bara äta pytteportioner och bli smal, då hade ju hur många som helst gjort det(?!) men i jämförelse hur jobbigt det faktiskt kan vara att bygga muskler och sköta kosten under ett par år så är det definitivt en enklare väg. Om man ser på det ur den synvinkeln.
Som tur är börjar idealet för kvinnor att gå mot mer muskulösa kroppar. Och muskler kräver mat för att byggas. Så snart kanske det är jämlikt mellan könen här också.

Det nya idealet? I hope so!

 

Jag var på en arbetsintervju idag. Det kändes väldigt bra, både under intervjun och nu efteråt. Märkligt nog var jag inte så nervös inför mötet heller. Lite självklart men inte som när jag gått på tidigare intervjuer. Då har jag oftast rabblat upp de vanligaste frågorna: Vad är dina positiva/negativa egenskaper? Var ser du dig om 10 år? Vem är du? sådär en miljon gånger i mitt huvud innan jag går dit. Men det gjorde jag inte idag. Jag sysslade med allt annat som tvätt och promenerade och bara kopplade bort tankarna. Jag vet ju inte om det fungerar förrän jag får veta om jag får jobbet men det fungerade iallafall under intervjun. Satt inte och vrålsvettades och stammade åtminstone.
Jag tror bara att jag gjort en riktigt dålig intervju, som jag kände direkt efteråt att nej det här var inte bra. Inte så att jag sade något konstigt utan mer att jag var supernervös och inte riktigt hittade orden när jag letade efter dem. Det jobbet fick jag inte heller. Annars tror jag att jag haft en bra känsla efter de andra gångerna. Eftersom jag har det idag också så hoppas jag att min känsla är rätt. Tror det här jobbet passar mig riktigt bra med varierande arbetstider och stimulerande arbetsuppgifter. Hade varit riktigt skönt också. Efter två månader som arbetslös börjar jag känna att jag vill göra lite nytta igen.

Håller tummarna nu!

Jag såg Svt-programmet Malmöpoliserna igår kväll. Vilken vinkel de andra programmen har vet jag inte men just detta fokuserade mycket på skjutningarna i Malmö och framförallt på den 15-åriga killen som sköts till döds under nyårsafton. Hans föräldrar och många med dem demonstrerade på grund av detta och jag förstår deras upprördhet men det jag inte kan förstå är att så många riktade sin ilska mot polisen. Demonstrationerna handlade om att det måste finnas fler poliser i Malmö och det var någon som ifrågasatte varför det inte fanns några poliser i det området där 15-åringen blev mördad.
Hur kan man skuldbelägga poliserna i detta? För det första är det inte polisen som fattar beslut om att de måste bli fler. Det gör regeringen, politikerna och det talade dem om i demonstrationerna men många gånger verkar dessa glömmas bort när det talas om att våldet ökar. Då är det polisens fel. Under demonstrationerna var det en stor skara människor som skanderade "Hata polisen". Det är väl inte POLISEN som har skjutit en massa folk i Malmö? Är det inte förövarna man ska hata här? Eller har jag helt fel? Det är ju dem som skapar otryggheten. Även om polisen står för trygghet och ordning i samhället så är dem fortfarande bara människor med en uniform. Det är samhället i sig självt som måste skapa sin trygghet genom att exempelvis INTE skjuta varandra. INTE våldta varandra. INTE råna varandra. INTE misshandla varandra. Polisens jobb är att skapa ordning när vissa personer begår dessa brotten och många andra, men de kan inte ansvara för att man begår dem. Såvida de inte ingriper fast de har vetskap om vad som händer.

Sedan till kommentaren om varför det inte fanns några poliser i området där 15-åringen blev mördad beror väl främst på att det inte hade begåtts ett brott där då? Hur ska polisen veta var de ska befinna sig innan ett brott har begåtts och någon har tillkallat dem? Det är ju helt omöjligt att begära det. Visst kan man förebygga med ökade resurser i vissa områden men det är ändå en omöjlighet för NÅGON överhuvudtaget att förhindra alla brott i förväg såvida det inte är personen själv ifråga som begår dem.
Nej, jag har aldrig förstått hatet mot polisen. Det känns som att de kan göra hur mycket som helst och folk kommer ändå aldrig att bli nöjda för brott kommer alltid att begås. Visst vi kan leva i en anarki utan poliser men jag tror ju knappast att det hade varit mer ordning i samhället då och att människor överlag varit lyckligare.

 

För alla som vill vara snäppet hälsosammare kan jag tipsa om detta proteinbrödet som jag bakade i veckan. Egentligen tillhör det LCHF men eftersom jag inte riktigt tror på den kostdieten så kallar jag det proteinsmörgåsar för de är proppade med både ägg, keso och fröer. De är lätta att göra, bara slänga ihop smeten och breda ut i en långpanna och sedan vänta. De håller i några dagar även om de såklart är som godast nybakta. Fast å andra sidan vilket bröd är inte det?

Ingredienser:
1 liten burk keso
3 ägg
1 dl skalat sesamfrö
1/2 dl linfrö
1/2 dl solrosfrö
1 tsk bakpulver
1 msk fiberhusk


Gör så här
Blanda alla torra ingredienser i en bunke.
Blanda i ägg och keso
Bred ut smeten på bakplåt med bakplåtspapper, ganska tunnt,
(nästan hela plåten skall täckas)

Grädda i 225 grader i 15 min.

Låt svalna och skär i rutor. Ät med gott pålägg.

Nu äntligen har jag kommit igång med löpning och styrketräning igen. Det blir inte riktigt min "vanliga" form utan betydligt lättare. Får värsta hostanfallet efter löprundorna men det går över igen och jag har inte blivit sämre utan går mot rätt håll så då är det okej. Det får helt enkelt vara okej. Egentligen gillar jag inte alls att träna när jag inte känner mig helt hundra men jag är en sådan som är förkyld året runt så därför har jag nästan vant mig vid detta nu. Från passet igår. Tog en smygbild när ingen var i närheten. Färgerna är inte riktigt hundra här men både linne och detaljerna på byxorna är rosa så jag matchade ganska bra, inkl min rosa vattenflaska som står halvt gömd längre in i lokalen. (Ser ni den?) Japp, jag är lite nördig av mig. Men går man i träningskläder typ 30% av sin tid då vill man känna sig snygg. Eller åtminstone vara respektabelt kläddl. ;-)

2 veckor nästan utan någon träning alls. Jag exploderar snart! Har "smygtränat" lite men hoppas att jag till helgen kan köra på som jag har tänkt. Det blir en tuuuung period för styrketräningen nu parallellt med längre distanser med löpningen. Har inte sprungit på ett bra tag så jag hoppas att jag åtminstone klarar en halvtimme!

Jag är sjuk igen! För andra gången på en månad! Halsont, orkeslöshet och en rejäl förkylning har stängt in mig i mitt hem de senaste dagarna. Idag vågade jag mig ut och fick en chock när jag kände vårvärmen. Vantar och mössa är ett minne blott! Hoppas nu på att bli frisk till helgen och att värmen håller i sig så man kan vara ute lite mer. Det tråkigaste med att vara sjuk är egentligen att jag inte orkar någonting alls egentligen. Har mest bara sovit och legat i soffan hela dagarna. Jag har dessutom fått stränga restriktioner från min pojkvän att bara vila, äta ordentligt och inte gå ut för att snabbare bli frisk.
Igår kväll fick jag dock en liten energitopp och sprang runt här hemma och fixade och vek tvätt. När min pojkvän kom hem igår kväll och hittade mig springa runt här hemma och fixa och vika tvätt undrade han vad som stod på? "Jag kände att jag fick lite extra energi" svarade jag. Varpå han säger "Alltså älskling, energi är inget dåligt, det är inget man MÅSTE göra av med". Tyckte det var så klockrent. För jag vet ju att jag egentligen bara borde vila och låta kroppen använda energin till att reparera sig själv. Det är bara så svårt när hjärnan längtar till hantlarna och ut i löpspåret medan kroppen protesterar och stretar emot. Vem som vinner är dessvärre redan avgjort på förhand.

Hemma igen från weekend-trippen till Sälen! Vi var i och för sig hemkomna redan i söndagskväll men bättre sent än aldrig - right!? Hade en alldeles fantastisk och underbar semester där vi fick både snö och sol på samma gång.  Backarna var väl något kortare än de i Österrike men lite skidåkning blev det allt mellan all liftåkning. Jag trillade bara två gånger i backen och tre gånger i liften. Gissa vad jag hade störst problem med? Haha!

Här får ni en liten sneak-peak på vår semester:

Avgång från Kalstad till Sälen. Kl 07.00


Jag är aningen, men bara aningen morgontrött!


Älsklingen. Inte alls morgontrött, bara sitt vanliga snygga jag. Haha! (Förlåååt babe!)


Okej då... han ser normal ut på riktigt. Här är han min älskling, Emil, på väg mot Sälen. (Fick en liten släng dåligt samvete där med ful-bilden).

Ca kl 19.00.


Utsikten från vårt fönster. Ljuset var ännu vackrare i verkligheten!

Andreas rum

Andreas i vårt sällskap fick sin säng bombarderad med färgglada ballonger av min älskling. Inte uppskattat! Från min sida då, eftersom han gav igen och bombarderade vår säng med detsamma när han fick chansen. Varför ska jag alltid blandas in när Emil hittar på något hyss? Suck...

Stugan

Övre våningen var vår. 4 sovrum, allrum, kök med all möjlig köksutrustning, 2 toaletter och bastu. Vi saknade ingenting i varje fall! :)

Utsikten från allrummet


Vi liftar

Emil och hans bror på väg mot toppen!


Mot toppen!


Jag och älsklingen :)


Det var allt jag hade att bjuda på från den här semestern. Har ni tur kommer en ny uppdatering ganska snart. Med en lite annorlunda story.

Min pojkvän tycker att min blogg har blivit tråkig (jag kan väl hålla med honom aningen där) så han skickade denna bilden på oss som han ville att jag skulle lägga upp här:



För om 1 vecka åker vi till Sälen och åker skidor. Då blir det svisch, svisch, svisch nerför backarna! Åkte skidor i Sölden, Österrike förra året (första gången för mig) och det var fantastisk roligt. Snart dags igen! :)

Jag trodde smärtan skulle ha släppt nu. Det har gått drygt 10 månader sedan mamma sade adjö till livet. Snart ett helt år. Det är så lång tid. Ändå känns det som att hon fortfarande lever. Att hon kan skicka ett sms vilken dag som helst eller följa med ut på promenad. Bara jag frågar henne.
Men varje morgon påminns jag om att hon är borta. Ändå så finns hon där varje natt, lika klart som i vilken verklighet som helst. Vi pratar och skrattar. Ibland bråkar vi, ibland får jag dåligt samvete för allt jag sagt och gjort i livet och försöker kompensera det i drömmen och ibland blir hon sjuk och dör. Men jag är ändå lycklig där en stund när jag får vara med henne igen.

Jag ska inte ljuga för er. Smärtan känns outhärdlig många gånger. Ungefär som att ens inre vill explodera men inte kan, utan tvingas hållas instängt. Kroppen nästan spricker, alla tankar och känslor far runt i 190. Men det enda jag kan åstadkomma är forsande tårar. Det hjälper åtminstone lite.

Smärtan känns outhärdlig men det är den inte. Efter några gånger lär man sig att det går över. Man kommer må bra igen men just nu får man bara låta allt rusa runt i ursinne. Tills man kollapsar av utmatthet. Sedan känns det bättre igen.


Man tvingas lära sig att det hör till livet att förlora någon man älskar.