wixan

Idag på bussen hörde jag tre killar i 16-årsåldern snacka. Ungdomar idag har ingen koll längre...

"Jag såg världens fulaste film igår. De skulle sno 50 bilar på en natt. I samma stad."
"Vad var det för en film?"
"Vetifan vad den hette."
"Var de typ 2 pers?"
"Nej, typ 8."

Jag bara HALLÅ! Gone in 60 seconds! Det vet väl alla? (Nej, jag skrek inte det till dem men jag hade lust till det). Killarna verkade ha koll på bilar också för han kunde nämna flera bilmärken och modeller som var med i filmen, men han visste inte vad det var för film. Hans kompisar verkade heller aldrig ha hört om den. Tyckte bara den var löjlig och overklig. Shit alltså! Tänk om de inte gjort fler uppföljare till Fast and furious, då hade de säkert inte haft någon aning om vad det var för en film heller. Men vad vet jag, de kanske de inte har?

Förresten så vet ungdomar idag inte heller vem Håkan Hellström eller Orup är. Aldrig hört namnen ens. Ja, jag har hört mig för.

Är man gammal nu eller?



Ingen koll...

Jag vet inte riktigt om jag tror på sammanträffanden. Ibland är det nästan som om det vore menat, för det är så dåliga odds att det ska hända just då men ändå gör det. Ni vet när man går och tänker på en person, man har inte tänkt på människan på flera veckor, kanske månader men plötsligt dyker den upp i tankarna och senare samma dag träffar man på varandra eller så hör den helt apropå av sig?
Främst tänker jag på den senaste veckans stora nyheter, mannen som satte sig i busskuren för att vila under hundpromenaden och just då lekte några unga killar rally och skulle köra om en buss i en korsning när bussen plötsligt svänger. Bilen väjer rakt in i busskuren och mannen dör direkt. Varför var han ute vid tio på kvällen med hunden? Varför satte han sig i just den busskuren? Varför svängde bussen av precis där? Blinkade den inte innan? Varför körde killarna där just då? Och varför skulle de köra om just där?
En annan tragisk händelse var pappan som låg och sov med sin dotter på en luftmadrass som var kopplad till en elpump. De sov i en friggebod och där slog åskan ner och när stugan blev strömförande blev även pumpen och madrassen det. Pappan dog men dottern klarade sig med lindriga skador. Borde inte båda ha dött? Varför just han? Varför sov de i boden just den natten? Varför slog åskan ner just där?

Så många frågor. Utan riktiga svar. Eller, svar finns ju men sammanträffandena är ju helt sanslösa. Finns ju helt andra märkliga jämförelser att göra; hur kan en människa som aldrig rökt, motionerat och ätit hälsosamt dö tidigare än en storrökare som aldrig brytt sig särskilt mycket om hälsa? Har inget konkret exempel på det men det är sådana historier man hört från folk. Därför undrar jag om det är så lönt att bry sig egentligen? Inte om petitesser i alla fall. Det som ska ske, det sker. Därför har jag ändå klarat mammas död någorlunda bra. För jag tror att hennes tid var över nu. Min tro är inte av någon religiös natur. Inte än åtminstone. Jag tror att livet på jorden bara är till för själarna att lära sig mer om de mänskliga känslorna som avundsjuka och ilska. Men även för att lära sig hantera livets olika svårigheter. Kanske skriver ett inlägg om detta någongång och går djupare in på vad det handlar om. Oförklarliga saker får helt plötsligt ett svar.


Källa: 75-årig man dog när bil mejade ner busskur
Pappa dog när blixten slog ner i säng

Jag vet inte vad jag ska skriva längre. Stänger inne sorgen men ändå är saknaden ständigt närvarande. Nerverna utanpå kroppen. Har svårt att tänka på något annat. Försöker skratta men bakom leendet finns bara tomhet. Försöker skrika men det kommer inget ljud. Bara omänskliga läten långt nere från magtrakten. Och tårar som hela tiden rinner, tårar som aldrig verkar sina. Den ständiga klumpen i magen som aldrig lättar. Bara tynger allt mer för varje dag som går. Saknaden blir större och större, svårare att hantera. Jag börjar förstå därför att vi aldrig var ifrån varandra så här länge. Det här är på riktigt. Mamma kommer aldrig mer tillbaka. Jag kommer aldrig att se henne le mot mig igen när vi träffas. Kommer aldrig mer att prata med henne eller höra henne skratta.

Jag visar inte sorgen lika tydligt längre. Verkar som att folk tror att det är "över". Att man mår bra nu. Eller så förväntar de sig att man borde ha insett det nu och förlikat sig med tanken. Men två månader är inte lång tid. Inte när vi har tillbringat 24 år och 1 månad tillsammans. Ännu tror jag att hon finns kvar. Senast imorse när jag vaknade och klumpen inte fanns där för ett par sekunder, trodde jag att allting var som förut. Men det blir det aldrig. Jag vet det innerst inne. Frågan är bara när sjutton jag ska inse det?

                     


                    Det går inte att sätta ord på hur ont det gör att förlora den man
                                                 älskar av hela sitt hjärta.


                                            

Även om man vet att det någon gång kommer att hända förbereder man sig väldigt dåligt. Det går inte känna någonting i förhand, man kan älta det i tankarna om och om igen och man kan gråta inför den kommande sorgen, men när det väl händer då står man maktlös. 

 Att min mamma skulle dö när jag var ung har jag varit inställd på sedan barnsben. Hon födde mig när hon var 44 år gammal och oddsen att leva länge försämrades radikalt genom hennes envisa rökande. Dock tog det tvärstopp en dag för 12 år sedan när hon åkte in på sjukhus och läkaren ställde ultimatumet: Sluta röka eller så kommer du snart att dö.
 Mamma slutade direkt men några år senare fick hon efter ännu ett akut besök på sjukhuset veta att hon fått den obotliga sjukdomen KOL. Effekten av detta blev att hon de senaste åren varit tvungen att ha syrgas minst 16 timmar om dygnet. Att resa bort några nätter har varit krångligt och hon har missat mycket på grund av hon varit bunden i hemmet vid maskinen. Under detta året har hon återigen mått väldigt dåligt och hostat mycket, haft outhärdligt ont i ryggen och en väldigt tung andhämtning. Vi trodde att det var en långvarig infektion och åkte in till akuten i slutet av mars, men läkarna kunde snart konstatera att det förmodligen var lungcancer.
 Ett par veckor senare, på måndagen åkte familjen med när mamma skulle på ett besök på lungmottagningen där de sade att de inte vågade ge henne en diagnos förrän de undersökt henne nogrannare. Vi skulle få vänta tio dagar till den undersökningen då det var så många i kö före. Men mammas kropp ville inte längre. På lördagen hittade jag henne medvetslös i soffan och hon fick för sista gången åka in akut med ambulansen. Efter en orolig natt där mamma blev inlagd, fick vi veta på söndagsmorgonen att vi borde ta oss till sjukhuset så fort som möjligt därför att de inte trodde att hon skulle överleva dagen.
 Kl 19.06 på påskdagen tog hon det sista djupa andetaget och dödförklarades. Det var för exakt fyra veckor sedan. Men det känns som om bara en vecka har gått. Vad som hänt dessa veckorna är bara små fragment som flimrar förbi, minnet av påskhelgen är så mycket starkare.

Min älskade mamma finns inte längre kvar på vår jord. Saknaden är större än jag känner att jag kan hantera. Hon var ju här nyss. Hon har alltid varit här. Det har bara varit att gå de fem minuterna hem till henne. Men nu ekar hennes lägenhet tom. Trots att hennes skor står vid dörren, jackan hänger på sin krok och alla andra av hennes saker som finns kvar på sin plats. Utom hon. Vetskapen om att hon aldrig mer kommer tillbaka är en sådan total chock att min hjärna ännu inte riktigt har förstått det. Ibland låtsas jag att hon är hemma och att vi bara inte har träffats på ett tag. Fast jag vet att jag lurar mig själv. Men då lättar klumpen i bröstet en aning och jag får andas, sedan inser jag verkligheten och att jag nu bara har minnen kvar. Då kommer den outhärdliga smärtan smygandes igen.


Ni förstår kanske nu varifrån min avsky mot cigaretter kommer ifrån? Varför jag aldrig har tagit ett enda bloss på en glödande cigarett. Det är en ovana som tyvärr inte bara drabbar rökaren, utan även dennes anhöriga och vänner. Det går inte illa för alla, men för väldigt väldigt många.